Det är som en käftsmäll. Men det är en sanning. Jag kommer aldrig få honom.

 

Det är inte så att han kommer sluta le bara för att den insikten drabbat mig. Det är inte så att jag inte kommer vara någon i framtiden, men istället för att stå framför en människa kommer jag framöver stå framför ett tjockt tygskynke, och höra hans ord mer avlägset där bakifrån. Se men inte röra. Du kommer aldrig få honom.

 

Men jag vill. Åh så jag vill. Fast vad vill jag egentligen? Vad är det jag vill ha?

Varma, starka armar. Mänsklig värme, snälla kom närmre. Hans lugna röst som jag kan diskutera världen med. Ögonen, leendet, värmen. Hans trevliga attityd. Jag vill pröva på om det finns annorlunda killar därute. Jag vill pröva på ett, vad jag tror, förhållande som kan passa mig tio gånger bättre än mitt förra. Jag vill springa runt i hans manchesterbyxor. Jag vill ha diskussioner med honom och min mamma, och jag vill visa henne att jag också kan träffa bättre killar. Killar som inte får mig att sänka mig till en nivå hundra snäpp lägre än min. 

 

Och det värsta är att jag är precis som vilken tjejig tjej (finns det snubbiga snubbar så finns det tjejiga tjejer) som helst och målar upp alla scenarion framför mig, drömmer om en framtid - EN FRAMTID SOM INTE FINNS, FATTA DET NAOMI.

 

Det är en framtid som inte finns och du är uppsnärjd i det blå.

 

 

 

Plötsligt insåg jag varför jag varit så vilsen hela tiden. Varför jag aldrig funnit trygghet i de relationer jag börjat skapa, varför jag aldrig funnit ro utan önskat mig mer än det jag fått. 

Anledningen stod plötsligt framför mig.

Han hade stått framför mig många gånger förut. Han gav mig en penna första dagen på gymnasiet. Han var ingen alls egentligen. Första gången jag verkligen hörde hans röst var jag förvånad och undrade varför han var så mesig när han nu såg så stor ut. Jag förväntade mig mer, en stark basröst, en manlig figur som tog för sig.
Det var första mötet med den som fick mig att se det manliga könet på ett annat vis.

Självklart blev jag kär.

 

 

 

 

 

 

Jag förstår mig inte på livet.

Saker förändras. Saker blir inte som man tänkt sig. Man gör dåliga val. Man sårar andra.  Man blir sårad.

Livet ska vara en gåva, så varför är det så svårt att vilja leva det vissa dagar?

 

Hur jobbigt allt än är idag, just nu, hur mycket jag hatar hur min mamma gråter, så är jag inte superman. Jag kan inte fixa allt det svåra. Jag kan inte få det att försvinna, ens göra det lättare.


   Min pojkvän sa en gång när jag mådde dåligt att "du är bara människa". Jag bär med mig det. Gråter till det. Gläds till det. Whatever happens tomorrow, we've had today.

 

 

Utan musiken i öronen är allt tyst, jag får tid att tänka och vara ledsen. Den senaste veckan har jag inte kunnat gå mer än tio minuter utan musiken eller ljudet. Jag har lyssnat sönder alla möjliga favoritlåtar och helt bytt musikstil. Från min lugna trygga musik till en där basen slår genom mina trumhinnor på högsta, "i don't care"-musik, "någon annans musik"-musik.

 

Jag har rensat ut hela mitt rum på saker som var mitt gamla jag. Jag ska klippa mig inom en snar framtid, jag ska se ut annorlunda och vara annorlunda. Jag ska sluta bry mig om jag besvärar folk, om vad andra ska tycka. I gymnasiet ska jag sätta plugget först.

För människor och framtida vänner tjänar inget till att försöka tillfredställa, för i slutet av dagen är jag den otillfredställda som är så rädd att bli lämnad att jag lämnar.

Jag är rädd för att älska, för att jag lever i vetskapen om att det som betyder något en dag tas ifrån mig.

 

Den här veckan har varit tom.

Jag finner mig själv sittandes med vänner och prata om livet, men jag pratar inte. I mitt musiklösa huvud kan jag inte koncentrera mig på annat än hur olycklig jag är i min situation.

 

Jag har förändrats från den jag var för sju månader sedan, till någon jag inte vill vara. Jag kommer aldrig mer kunna bli den jag var innan heller, för jag var ingen då, jag kände inget då.

Jag vill inte förbli den jag är nu, hellre är jag ensam än att vara såhär.

Saker och ting förändras. Jag förändrades, han förändrades, vi förändrades.

Om meningen med livet nu är att sträva efter lycka, så kommer jag ingen vart.

För någon månad sedan frågade jag mig själv - "Varför jag? Varför måste jag gå igenom det här?"
   Det handlade bara om panikångesten.

 

   Nu står jag inför en helt ny värld, inför helt nya vägar, som jag inte själv har valt. De har satts framför mig, och jag bör finna mig i det. Mina föräldrar håller på att skilja sig. Jag frågar återigen, varför jag?

   Det händer många familjer här i världen. Visst är detta bra ur vissa perspektiv, jag slipper stela middagar och en mamma som känner sig ledsen över att hennes livs dröm inte är viktig nog, men ur min lyckas perspektiv kan det inte bli värre. Jag kanske inte får bo kvar där jag bor tillslut. Går allt åt helvete får jag inte ens behålla mitt livs lycka, min häst. Jag känner mig dessutom åsidosatt av min egen pappa, men kanske har det varit så under en längre tid ändå utan att jag vågat se det. Jag är inte viktig nog, för att han ska låta mig stanna där jag är trygg.

   Världen är uppochned just nu och imorgon är vi bara två i det här huset. I ett hus jag kanske inte får stanna i länge till. Där jag växt upp och känner mig trygg. Men nej. Inte ens tryggheten under gymnasiet får jag...

   Min mamma är världens bästa just nu. Jag har aldrig beundrat henne mer, och om det fortsätter såhär tänker jag inte bo hos pappa alls. För i hennes ögon är mitt liv viktigt. Mitt liv, mina drömmar och min trygghet. Jag är inte redo för detta...

 

 

 

Jag växer upp idag som sextonåring i ett samhälle där man aldrig får säga "Jag är snygg, jag duger". Annars blir man skrattad åt. Det var en vine för några dagar sedan som lades upp på facebook med en överviktig tjej som säger att hon nyss vaknat, men att hon fortfarande är söt. Asdfghjkl på dem som gjort videon och på vissa kommentarer. Hon får väl tycka att hon själv är snygg??

   Jag blir så sjukt ledsen. Fy för världen idag.

 

"Ni kommer ju gifta er och bli 90+ tillsammans"

Wait. Stop. Stanna. Halt som polisen sa. Stoppa in tummen i munnen och lyssna för två sekunder, låt jorden snurra i rätt takt istället för baklänges.
   Jag är 16 år och har hela livet framför mig. Min pojkvän får vara en del av den, om vi båda vill. Det är inte upp till andra att förutspå vår framtid och jag tänker absolut inte låta dem göra det. Vi kanske håller ihop i två dagar till, kanske två år. Men jag tänker inte bestämma mig för att "vi ska" för det är då man får ansvarskänslor och prestationsångest som leder till humörsvägningar och personlighetsförändringar, och tillslut står man där ensam och singel på grund av att man "ville för mycket".

   Carpe diem kan inte vara ett bättre citat, för varje dag inbringar något nytt.

 

Det var allt för mig.

 

 

 

 

Nu när han försvinner ett tag ska jag börja få ordning på mitt liv.   

Städa och dammsuga. Ordna och plocka. Sätta upp ramar och bilder. Vika tvätt och laga mat. Ha ett mål med varje dag.

 

   Så att jag inte känner behovet; jag måste höra från honom. Nej. Ta semester är bra och jag behöver styra upp mitt liv. Varför är det så? Varför blir man så beroende av kärlek?

you can't help feeling a little bit high when you listen to this awesomeness.