exil.blogg.se

För någon månad sedan frågade jag mig själv - "Varför jag? Varför måste jag gå igenom det här?"
   Det handlade bara om panikångesten.

 

   Nu står jag inför en helt ny värld, inför helt nya vägar, som jag inte själv har valt. De har satts framför mig, och jag bör finna mig i det. Mina föräldrar håller på att skilja sig. Jag frågar återigen, varför jag?

   Det händer många familjer här i världen. Visst är detta bra ur vissa perspektiv, jag slipper stela middagar och en mamma som känner sig ledsen över att hennes livs dröm inte är viktig nog, men ur min lyckas perspektiv kan det inte bli värre. Jag kanske inte får bo kvar där jag bor tillslut. Går allt åt helvete får jag inte ens behålla mitt livs lycka, min häst. Jag känner mig dessutom åsidosatt av min egen pappa, men kanske har det varit så under en längre tid ändå utan att jag vågat se det. Jag är inte viktig nog, för att han ska låta mig stanna där jag är trygg.

   Världen är uppochned just nu och imorgon är vi bara två i det här huset. I ett hus jag kanske inte får stanna i länge till. Där jag växt upp och känner mig trygg. Men nej. Inte ens tryggheten under gymnasiet får jag...

   Min mamma är världens bästa just nu. Jag har aldrig beundrat henne mer, och om det fortsätter såhär tänker jag inte bo hos pappa alls. För i hennes ögon är mitt liv viktigt. Mitt liv, mina drömmar och min trygghet. Jag är inte redo för detta...