exil.blogg.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är alltid jag som börjar smsa. Det är alltid han som sitter och spelar och glömmer bort mig. Det är jag som gör att det blir fel. Om jag säger ifrån och säger att "Du gör såhär älskling, det gör mig ledsen", då är det synd om honom.

   Så jag håller allt inne numera. Vågar inte säga som det är längre. Det tar sönder mig lite inombords hela tiden, men samtidigt förstår jag ju att jag inte kan få det som jag vill hela tiden.


  Fan relationer alltså. Pojkvänner. Flickvänner. KKs. Bästa vänner. Vänner. Hatobjekt. Förut tyckte jag det var själva charmen med människor, att de var så trasiga och ändå så vackra. Men när någons trasighet går ut över dig och ni inte kan vara trasiga ihop, utan du tar på dig trasigheten själv.... Dubbel trasighet.
   Då är man en blöt, illaluktande trasa. Och hatar sig själv mer än någonsin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den frågan har jag, och så många andra, ställt oss; Varför just jag? Varför måste jag gå igenom detta?

   När mitt liv förändrades sommaren 2011 och jag började få mina panikångestattacker for den tanken igenom mitt huvud så många gånger. Min dröm har alltid varit att vara en förebild, att ge tjejer i min ålder och yngre självförtroende att ta sin an precis vad som helst. Helt plötsligt slogs jag till marken av insikten att jag absolut inte kunde vara den förebilden längre. Varför var det just jag som fick panikångest? Självklart, försökte jag intala mig själv, om jag kommer ur det här helskinnad är det en bra sak att berätta om. Att det går att överleva när det är som värst. Men ändå, en tjej som inte kan behålla maten när hon blir stressad... Hon borde egentligen inte lyftas fram som ett bra exempel för yngre barn.

   Två år senare är jag fortfarande kvar och stampar i ångestträsket - dock med mycket mer erfarenheter i bagaget och detta har också tvingat mig att mogna och växa upp fortare än jag ville.

   Dessa två åren har också fått mig att omformulera frågan. Det är inte "Varför just jag?" längre utan "Denna gången var det jag". Visst är det inte kul med panikångest och jag önskar ingen på denna jord de svårigheter jag haft, men jag har insett att livet är så mycket mer än de dagar som är jobbiga. Det finns de stunder när man hör en riktigt bra låt och skiner upp inombords, eller när man får en välbehövlig kram av någon. Det väger tusen gånger mycket tyngre med lyckliga stunder om man låter dem väga tungt.

   Hur menar jag med det?
   Jo, jag har insett att många idag gärna sätter sig själva i klistret. Istället för att höja hakan när något går dåligt, suga åt sig av nya intryck, så sjunker man ihop som en boll med pyspunka. Och att blåsa upp sig själv igen är alldeles för svårt. Jo, jag vet hur jobbiga depressioner är. Att det inte är att bara "resa sig upp igen". 
   Jag utmanar det. För om man inte har inställningen att "jag ska försöka", utan istället sitter i sin ensamhet och säger att "det här går inte jag klarar inte det är", så då blir det himla svårt att lyckas.

   Okej, denna gången var det jag. Jag fick panikångest och lever med det än idag. Men jag ska lyckas bli av med det, eller i alla fall orka leva med det, och jag ska försöka bli en förebild ändå. För att det är min dröm.