exil.blogg.se

 

 

 

 

 

Jag förstår mig inte på livet.

Saker förändras. Saker blir inte som man tänkt sig. Man gör dåliga val. Man sårar andra.  Man blir sårad.

Livet ska vara en gåva, så varför är det så svårt att vilja leva det vissa dagar?

 

Hur jobbigt allt än är idag, just nu, hur mycket jag hatar hur min mamma gråter, så är jag inte superman. Jag kan inte fixa allt det svåra. Jag kan inte få det att försvinna, ens göra det lättare.


   Min pojkvän sa en gång när jag mådde dåligt att "du är bara människa". Jag bär med mig det. Gråter till det. Gläds till det. Whatever happens tomorrow, we've had today.

 

 

Utan musiken i öronen är allt tyst, jag får tid att tänka och vara ledsen. Den senaste veckan har jag inte kunnat gå mer än tio minuter utan musiken eller ljudet. Jag har lyssnat sönder alla möjliga favoritlåtar och helt bytt musikstil. Från min lugna trygga musik till en där basen slår genom mina trumhinnor på högsta, "i don't care"-musik, "någon annans musik"-musik.

 

Jag har rensat ut hela mitt rum på saker som var mitt gamla jag. Jag ska klippa mig inom en snar framtid, jag ska se ut annorlunda och vara annorlunda. Jag ska sluta bry mig om jag besvärar folk, om vad andra ska tycka. I gymnasiet ska jag sätta plugget först.

För människor och framtida vänner tjänar inget till att försöka tillfredställa, för i slutet av dagen är jag den otillfredställda som är så rädd att bli lämnad att jag lämnar.

Jag är rädd för att älska, för att jag lever i vetskapen om att det som betyder något en dag tas ifrån mig.

 

Den här veckan har varit tom.

Jag finner mig själv sittandes med vänner och prata om livet, men jag pratar inte. I mitt musiklösa huvud kan jag inte koncentrera mig på annat än hur olycklig jag är i min situation.

 

Jag har förändrats från den jag var för sju månader sedan, till någon jag inte vill vara. Jag kommer aldrig mer kunna bli den jag var innan heller, för jag var ingen då, jag kände inget då.

Jag vill inte förbli den jag är nu, hellre är jag ensam än att vara såhär.

Saker och ting förändras. Jag förändrades, han förändrades, vi förändrades.

Om meningen med livet nu är att sträva efter lycka, så kommer jag ingen vart.

För någon månad sedan frågade jag mig själv - "Varför jag? Varför måste jag gå igenom det här?"
   Det handlade bara om panikångesten.

 

   Nu står jag inför en helt ny värld, inför helt nya vägar, som jag inte själv har valt. De har satts framför mig, och jag bör finna mig i det. Mina föräldrar håller på att skilja sig. Jag frågar återigen, varför jag?

   Det händer många familjer här i världen. Visst är detta bra ur vissa perspektiv, jag slipper stela middagar och en mamma som känner sig ledsen över att hennes livs dröm inte är viktig nog, men ur min lyckas perspektiv kan det inte bli värre. Jag kanske inte får bo kvar där jag bor tillslut. Går allt åt helvete får jag inte ens behålla mitt livs lycka, min häst. Jag känner mig dessutom åsidosatt av min egen pappa, men kanske har det varit så under en längre tid ändå utan att jag vågat se det. Jag är inte viktig nog, för att han ska låta mig stanna där jag är trygg.

   Världen är uppochned just nu och imorgon är vi bara två i det här huset. I ett hus jag kanske inte får stanna i länge till. Där jag växt upp och känner mig trygg. Men nej. Inte ens tryggheten under gymnasiet får jag...

   Min mamma är världens bästa just nu. Jag har aldrig beundrat henne mer, och om det fortsätter såhär tänker jag inte bo hos pappa alls. För i hennes ögon är mitt liv viktigt. Mitt liv, mina drömmar och min trygghet. Jag är inte redo för detta...