att vara tonåring idag
Jag växer upp idag som sextonåring i ett samhälle där man aldrig får säga "Jag är snygg, jag duger". Annars blir man skrattad åt. Det var en vine för några dagar sedan som lades upp på facebook med en överviktig tjej som säger att hon nyss vaknat, men att hon fortfarande är söt. Asdfghjkl på dem som gjort videon och på vissa kommentarer. Hon får väl tycka att hon själv är snygg??
Jag blir så sjukt ledsen. Fy för världen idag.
Jag blir så sjukt ledsen. Fy för världen idag.
ni två
Wait. Stop. Stanna. Halt som polisen sa. Stoppa in tummen i munnen och lyssna för två sekunder, låt jorden snurra i rätt takt istället för baklänges.
Jag är 16 år och har hela livet framför mig. Min pojkvän får vara en del av den, om vi båda vill. Det är inte upp till andra att förutspå vår framtid och jag tänker absolut inte låta dem göra det. Vi kanske håller ihop i två dagar till, kanske två år. Men jag tänker inte bestämma mig för att "vi ska" för det är då man får ansvarskänslor och prestationsångest som leder till humörsvägningar och personlighetsförändringar, och tillslut står man där ensam och singel på grund av att man "ville för mycket".
Carpe diem kan inte vara ett bättre citat, för varje dag inbringar något nytt.
Det var allt för mig.
att ta tag i sitt liv
Nu när han försvinner ett tag ska jag börja få ordning på mitt liv.
Städa och dammsuga. Ordna och plocka. Sätta upp ramar och bilder. Vika tvätt och laga mat. Ha ett mål med varje dag.
Så att jag inte känner behovet; jag måste höra från honom. Nej. Ta semester är bra och jag behöver styra upp mitt liv. Varför är det så? Varför blir man så beroende av kärlek?
~ ComfortablY NumB ~
you can't help feeling a little bit high when you listen to this awesomeness.
Hello,
Is there anybody in there?
Just nod if you can hear me
Is there anyone home?
Come on
Now
I hear you're feeling down
I can ease your pain
Get you on your feet again
Relax
I'll need some information first
Just the basic facts
Can you show me where it hurts?
There is no pain you are receding
A distant ship's smoke on the horizon
You are only coming through in waves
Your lips move
But I can't hear what you're saying
When I was a child I had a fever
My hands felt just like
Two balloons
Now I've got that feeling once again
I can't explain
You would not understand
This is not how I am
I... Have become comfortably numb
O.K.
Just a little pin prick
There'll be no more aaaaaaaah!
But you may feel a little sick
Can you stand up?
I do believe it's working
Good
That'll keep you going through the show
Come on
It's time to go
There is no pain you are receding
A distant ship's smoke on the horizon
You are only coming through in waves
Your lips move
But I can't hear what you're saying
When I was a child
I caught a fleeting glimpse
Out of the corner of my eye
I turned to look but it was gone
I cannot put my finger on it now
The child is grown
The dream is gone
I... Have become comfortably numb
Is there anybody in there?
Just nod if you can hear me
Is there anyone home?
Come on
Now
I hear you're feeling down
I can ease your pain
Get you on your feet again
Relax
I'll need some information first
Just the basic facts
Can you show me where it hurts?
There is no pain you are receding
A distant ship's smoke on the horizon
You are only coming through in waves
Your lips move
But I can't hear what you're saying
When I was a child I had a fever
My hands felt just like
Two balloons
Now I've got that feeling once again
I can't explain
You would not understand
This is not how I am
I... Have become comfortably numb
O.K.
Just a little pin prick
There'll be no more aaaaaaaah!
But you may feel a little sick
Can you stand up?
I do believe it's working
Good
That'll keep you going through the show
Come on
It's time to go
There is no pain you are receding
A distant ship's smoke on the horizon
You are only coming through in waves
Your lips move
But I can't hear what you're saying
When I was a child
I caught a fleeting glimpse
Out of the corner of my eye
I turned to look but it was gone
I cannot put my finger on it now
The child is grown
The dream is gone
I... Have become comfortably numb
vata
Vata-personer är ofta föränderliga och oförutsägbara. Det gör att de lätt får oregelbundna vanor. De har en benägenhet att bli hyperaktiva och överentusiastiska. Vid obalans agerar de ofta impulsivt och planlöst. De kan känna sig spända, splittrade och nervösa och kan ha svårt att slappna av. De har ibland svårt att fatta beslut, eller att veta vad de vill. Många med vata som dominerande dosha i sin konstitution är konstnärliga och kreativa. De får ofta nya visioner och idéer.
Deras stora anpassningsförmåga ger dem flexibilitet och obundenhet, men det tenderar också att göra dem och deras liv lite kaotiskt utan gränser och rutiner. Vata-personer har lätt för att påbörja nya projekt etc, med stor entusiasm, men har i allmänhet svårt att avsluta dem.
Vata kontrollerar centrala nervsystemet; psykiska och psykosomatiska åkommor kan ofta härledas till vata-obalans.
man får sakna
Någon i världen ler.
Genom all sorg, allt helvete och även obetydliga problem så finns det tankar som tar mig igenom det. Tankar(fakta) om att det finns folk i världen som kämpar med värre problem, folk som tar sig igenom hjärtesorg och elände!
Även faktan som att någonstans i världen ler någon, någon är glad och någon älskar sitt liv! Och det kan bvara värt att vara glad för också!
Du är aldrig ensam om en känsla, eller tanke. Och livet är inte alltid skit. Du kommer bli glad igen, för efter regn kommer solsken och du klarar mer än du tror!
vill lämna allt åt slumpen
Jag tar för mycket ansvar för mig själv och alla andra. Jag bär halva världens problem på mina axlar. Jag vill göra ALLT för att saker och ting ska bli så bra som möjligt.
Men denna gången kan jag inte göra något. Ingenting. Jag ser bara hur mitt liv splittras i två delar och famlar med händerna framför mig, försöker pussla ihop bitarna men inser att det är försent.
Om det här går åt helvete är mitt liv förstört.
~ i wish you were here ~
sweet nothing
Det är bal. Jag virvlar runt i en alldeles för stor klänning på dansgolvet, försöker snurra bort allt illamående från kvällens stress. Plötsligt börjar Sweet nothing spelas och jag får gåshud, ögonen tåras och jag känner mig plötsligt väldigt, väldigt ledsen. Det är som om låten spelas åt mig, för mig, till mig. Till den delen av mig som har fått mig att må dåligt - "You give me nothing." För den delen av mig som vill gå vidare. Åt hela mig som äntligen måste växa upp.
Nog må jag ha lite mer självkännedom i bagaget men jag kommer aldrig säga att panikångesten har fått mig att må bra tillslut.
You give me nothing.
Nog må jag ha lite mer självkännedom i bagaget men jag kommer aldrig säga att panikångesten har fått mig att må bra tillslut.
You give me nothing.
sweet nothing
Det är bal. Jag virvlar runt i en alldeles för stor klänning på dansgolvet, försöker snurra bort allt illamående från kvällens stress. Plötsligt börjar Sweet nothing spelas och jag får gåshud, ögonen tåras och jag känner mig plötsligt väldigt, väldigt ledsen. Det är som om låten spelas åt mig, för mig, till mig. Till den delen av mig som har fått mig att må dåligt - "You give me nothing." För den delen av mig som vill gå vidare. Åt hela mig som äntligen måste växa upp.
Nog må jag ha lite mer självkännedom i bagaget men jag kommer aldrig säga att panikångesten har fått mig att må bra tillslut.
You give me nothing.
Nog må jag ha lite mer självkännedom i bagaget men jag kommer aldrig säga att panikångesten har fått mig att må bra tillslut.
You give me nothing.
Har du förändrats eller har jag förändrat dig?
2013-03-06
Man ska inte tycka så synd om mig själv hela tiden, visst ibland får man det, men att livet är jobbigt ibland är ju ingen överaskning precis...
Seriöst så har jag ingen aning om någonting egentligen! "vad vill du själv?" är en fråga jag ofta får men svara aldrig riktigt ärligt för mig själv...
Vad vill jag? - Jag har ingen aning, eller jo, fast nej... jag vill inte det här men samtidigt vet jag inte vad jag vill... bara inte det här.
Men vad är egentligen så fel med det här? Vad är det här, som jag alltid nämner..?
Vad är jag redo att göra åt saken? Jag kan ju inte bara glida runt på ett bananskal och tro att allt löser sig, och att alla andra ska göra allt.
Men om jag nu ska göra något åt saken, vad är jag redo att göra? Om det är så viktigt så borde jag kunna ge allt, men det vill jag inte. För då kanske jag... ger upp mig själv för mycket.
Jag är nog rädd att stå där ensam på slutet, med alla tusen bitar av mig själv utspridda på den kalla asfalten.
Varför är det jag som ska vara den som ger upp varje gång? Jag som ska säga förlåt? Jag är trött på det nu, och det är väll därför jag inte orkar den här gången... Jag bara gå och väntar på att det är någon annan som ska ge upp något för en gång skull, att det är jag som ska förlåta.
Varför känner jag så? jag känner mig alltid som den svaga, den som inte är värd.
Känns som att jag går på en balansgång: "jag är bra - jag är vädelös", "jag vill det här - jag vill inte det här", "du gör mig glad - du gör mig ledsen".
Har du förändrats eller har jag förändrat dig? - ärligt, så verkar det som alternativ två.
"Man kan inte älska någon annan förns man älskar sig själv."
one day.
Tror jag har hittat en liten "passion". Ska samla Vinyl-skivor!
Helst med massa bra 70-tals musik, men också nygjord musik.
Vet dock inte om jag borde slösa massa pengar på sånthär, men en liten samling går ju också för sig!
Tänk att ha en samling med Vinyl-skivor som nedan ↓
Jag tycker dom är "fina"`..? Helt klart skönare att lyssna på iallafall!
frihet
without you.
Gamla låtar är alltid bäst.. 70-talet gets me them chiiiiills!
Mariah Carey's version är ok, men orginalet är bäst :3
fortsätt, när de lynchat sista hoppet
"Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar"
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar"
Jag grät stora, stora tårar när Håkan under sin konsert på Skansen spelade Du är snart där. Den låten har betytt så mycket i min kamp mot panikångestattackerna, jag har spelat den tills jag inte orkade höra en ton mer, jag lyssnade på den när jag blev tillsammans med min pojkvän för det är verkligen så: när du var med mig, musiken slutade aldrig.
Musiken har alltid varit så viktig. På grund av den har jag orkat. Jag har fightats och gråtit och gett upp med den. Jag ger aldrig upp något så viktigt.
Musiken har alltid varit så viktig. På grund av den har jag orkat. Jag har fightats och gråtit och gett upp med den. Jag ger aldrig upp något så viktigt.
Jag har sparkat så mycket på mig själv dessa åren, och sparkats på av andra. Och jag har börjat förstå vad som betyder något för mig, och vad som inte gör det.
Det är en så lång väg kvar. Men jag är snart där. Fortsätt, fortsätt, fortsätt.
imagine.
no worries.
väntetiden var lång.
Liknelser och metaforer, det gillar jag!
Som vanligt så har min hjärna slösat tid på att få till ännu en.
Bord - Förhållanden
Är det bara jag som inte funnit ett ord för när man inte är ihop, inte "på G" och inte inte ihop? (Eller finns det nått sånt ord?)
Man är inte singel, men man är liksom upptagen, men ändå inte? Man är ofrivilligt (eller frivilligt) fri.
Man är reserverad!
Eller är det bara jag som ser det så? Som ett reserverat bord, det är ditt och du får komma på ditt besök, men samtidigt kan du ringa och avboka det om du helt plötsligt inte vill äta där after all.
Nu tror ni att jag är knäpp och svamlar, men icke.
Jag är ett resarverat bort, redo att ätas vid och rädd att avbokas, jag vet inte riktigt vad som kommer hända för att det är upp till den som reserverat mig. På samma sätt som jag i min tur har ett reserverat bord jag bestämmer över.(Jag fick vänta länge på att få mitt jävla bord reserverat minsann!)
Singel = ledigt bord.
Upptagen = bord där folk redan äter.
Reserverat = ett ledigt bord som förväntas bli upptagen inom snar framtid. ;)
Okej min liknelse har lite loopholes, jag kan ju inte vara ett bord och samtidigt vara någon som ska äta vid ett bokade bord... men ändå!
Och misstolka inte äta, eller gör det om ni vill (det är ett fritt land!)
Jag är nöjd med dagens uppenbarelse. Jag är inte singel, inte upptagen, utan jag är ett reserverat bord.
Här har ni nått att misstolka: det finns även drive-in's där man på en snabb visit kan äta lite... hääh!
aldrig ska jag dansa på dödens rand
"När man är äldre vill man ha elden"
amen.
ensam, så ensam.
Jag känner mig väldigt ensam . Jag vet inte om det beror på att jag just nu är ensam, eller om jag är ensam inombords
Jag vill inte vara ensam, jag gillar inte att vara ensam, även om jag ibland uppskattar lite space vill jag inte vara ensam.
Känns som ett stort svart hål som inte kommer fyllas. Som om problemen inte kommer försvinna utan att alla människor runt omkring är det som försvinner.
Jag vill ha honom, jag vet inte exakt varför men det vill jag nu, ju bums!'
Jag vill ha mina vänner, jag vill krama dem och gråta och sen prata om hur mycket jag älskar dem.
Jag vill ha honom, om jag inte nämnt det? Jag vill ha kärleken, uppskattningen och känna mig behövd.
Känna mig behövd och inte ensam.
en klapp på axeln
"Har du ätit ordentligt idag?" frågar pojkvännen, "annars kommer du träna i onödan."
Det suger till i magen av både panikångest och stolthet när jag kan säga "Ja, fem mål idag." och gör därmed honom och mig själv stolt. Vad han är bra mitt hjärta.
Ritafint
Bilder som speglar ens personlighet eller humör tilltalar en ofta.
Jag ritar själv ibland, men får in te aldrig fram en känsla. Tycker de här bilderna Marie är väldigt fina och inspererande!
presenter
Vad ger man sin pojkvän i födelsedagspresent? Jag är så dålig på sånt där. För jag vill ge så mycket, hade jag kunnat skulle han fått allt jag kunde köpa, han skulle fått ett eget hus långt ute på landet och två hundar. Men allt jag kan ge är ett hemmagjort armband.
Jag känner mig dålig.
Jag känner mig dålig.
när tappa jag livslusten?
Livsglädjen finns kvar periodsvis, när saker blir som jag vill, när någon är helt underbar, när jag hör musik som träffar rätt eller när jag fått någon annan att le. Då kan jag känna mig rätt lycklig.
Men inte äns då känner jag en mening att fortsätta, hur glad jag än är så blir jag inte orolig för att dö imorgon.
Hur blev det så? När slutade jag uppskatta alla små saker i livet? När bestämde jag att dom små sakerna inte var värda att leva för? Var jag så innan jag klistra mig fast i kärlekens spindelnät? Eller har det sakta smygit sig på nu i tonåren?
Den enda anledning till att leva vidare är nu en person, men jag vill att det ska vara mig själv - att jag lever för mig själv.
Jag ser ingen riktig anledning att ge upp, men heller ingen riktig anledning att fortsätta kämpa.
relationer och velande
Det va så mörkt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något, hoppats på något
Om du vill ha mig,
nu kan du få mig så lätt
Håkan Hellström ~ Nu kan du få mig så lätt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något, hoppats på något
Om du vill ha mig,
nu kan du få mig så lätt
Håkan Hellström ~ Nu kan du få mig så lätt
"Man är alltid två i ett förhållande".
Vi tjejer verkar ofta känna att vi måste ta hela relationens ansvar på våra axlar, vi håller det tätt tätt intill hjärtat och det betyder något enormt för oss att allt går enligt våra planer och dessutom så smärtfritt som möjligt. Killarna förväntas svara upp mot våra förväntningar, annars går jorden under. På riktigt.
Jag har själv tagit det här ansvaret men har insett hur mycket det faktiskt skadar oss. Det brer på vår stolthet och om relationen börjar vackla, eller går åt fel håll, så är det helt enkelt vi tjejer som tar på oss hela skulden. Vi vill för mycket. Det är ofta inte killarna som förstör oss, utan vi själva.
Jag vet precis hur det känns att drömma sig bort och dagdrömma om nästa gång man ses, eller ens första kyss, eller hur han ska svara på det långa, gulliga smset man skickade. Det blir ofta inte så.
Det är dags att vi tar ett steg tillbaka och låter det ta tid att hitta balansen i en relation. Som jag försöker intala mina vänner, "Man är alltid två i ett förhållande", och ett förhållande där den ena parten alltid tar ansvar och håller relationen flytande, håller inte länge. Det är inget att sträva efter.
Jag har själv tagit det här ansvaret men har insett hur mycket det faktiskt skadar oss. Det brer på vår stolthet och om relationen börjar vackla, eller går åt fel håll, så är det helt enkelt vi tjejer som tar på oss hela skulden. Vi vill för mycket. Det är ofta inte killarna som förstör oss, utan vi själva.
Jag vet precis hur det känns att drömma sig bort och dagdrömma om nästa gång man ses, eller ens första kyss, eller hur han ska svara på det långa, gulliga smset man skickade. Det blir ofta inte så.
Det är dags att vi tar ett steg tillbaka och låter det ta tid att hitta balansen i en relation. Som jag försöker intala mina vänner, "Man är alltid två i ett förhållande", och ett förhållande där den ena parten alltid tar ansvar och håller relationen flytande, håller inte länge. Det är inget att sträva efter.
SANNINGEN ÄR: om du som tjej hela tiden tar steget till att börja prata och så vidare, kommer killen slappna av. Ofta känner de att de slipper att göra något, du sköter varje nytt steg framåt. Det är ju inte det du vill, eller hur?
Vill ni förälskade tjejer bli lyckligare? Sluta ta så mycket ansvar.
Vill ni förälskade tjejer bli lyckligare? Sluta ta så mycket ansvar.
kalla mig idiot
Jag hjälpte alltid till. Satt med hans läxor på kvällarna fastän jag kände mig tröttast på jorden. Jag peppade, stöttade, försökte göra allt lättare för honom. Jag litade på honom fastän han drog undan mattan under mina fötter. Jag gav fastän jag visste att det jag skulle få inte alls var vad jag väntade mig. Jag älskade honom högre än allt annat. Jag tappade livsmening när vi blev ovänner.
Jag var 13 år. Idag är jag 15 och har fortfarande inte lämnat honom. Stupidly in love.
Girls vs Boys
Även fast jag oftast står på killarnas sida i sånna här påståenden, och inte tycker att alla är svin och gör precis såhär, så kan jag delvis hålla med.
Vi tjejer är inte så himla lätta vi heller.
Samhället har väll liksom byggt upp oss så? Kanske blandat med instinkter? Fast den nu med tiden blivit mer blandat...
om jag bara kunde handla i efterhand
Vi går hand i hand i regnjackor. Inte för att några droppar landar på våra sammanlänkade händer men det var så det fick bli efter dagens intensiva regnande. Mina converse har gradvis mörknat i färg efter att ha fuktats av det knähögra gräset, strumporna är blöta, men det gör inte något. Inte nu.
Han håller min hand i sin i ett lätt grepp så att jag när som helst skulle kunna dra mig bortåt. Jag ser ut över ängen vi går på, stigen som omärkligt för oss vidare och bortåt.
Jag vill springa ut till där ängen höjs i en kulle, snurra runt, runt, runt för att tillslut falla ihop i yrsel. Jag vill sjunga alla vackra sånger jag kan och inte bry mig om vem som hör eller inte. Vill omfamnas av den jag älskar så högt som både får magen att fyllas med varma fjärilar och självförtroendeätande dinosaurier.
Men det gör jag självklart inte. Jag fortsätter gå med hans hand i min och låter känslan stanna kvar där. Jag kommer tillbaka någon dag och ger känslan den rättvisa den förtjänar.
Han håller min hand i sin i ett lätt grepp så att jag när som helst skulle kunna dra mig bortåt. Jag ser ut över ängen vi går på, stigen som omärkligt för oss vidare och bortåt.
Jag vill springa ut till där ängen höjs i en kulle, snurra runt, runt, runt för att tillslut falla ihop i yrsel. Jag vill sjunga alla vackra sånger jag kan och inte bry mig om vem som hör eller inte. Vill omfamnas av den jag älskar så högt som både får magen att fyllas med varma fjärilar och självförtroendeätande dinosaurier.
Men det gör jag självklart inte. Jag fortsätter gå med hans hand i min och låter känslan stanna kvar där. Jag kommer tillbaka någon dag och ger känslan den rättvisa den förtjänar.
varför just jag?
Den frågan har jag, och så många andra, ställt oss; Varför just jag? Varför måste jag gå igenom detta?
När mitt liv förändrades sommaren 2011 och jag började få mina panikångestattacker for den tanken igenom mitt huvud så många gånger. Min dröm har alltid varit att vara en förebild, att ge tjejer i min ålder och yngre självförtroende att ta sin an precis vad som helst. Helt plötsligt slogs jag till marken av insikten att jag absolut inte kunde vara den förebilden längre. Varför var det just jag som fick panikångest? Självklart, försökte jag intala mig själv, om jag kommer ur det här helskinnad är det en bra sak att berätta om. Att det går att överleva när det är som värst. Men ändå, en tjej som inte kan behålla maten när hon blir stressad... Hon borde egentligen inte lyftas fram som ett bra exempel för yngre barn.
Två år senare är jag fortfarande kvar och stampar i ångestträsket - dock med mycket mer erfarenheter i bagaget och detta har också tvingat mig att mogna och växa upp fortare än jag ville.
Dessa två åren har också fått mig att omformulera frågan. Det är inte "Varför just jag?" längre utan "Denna gången var det jag". Visst är det inte kul med panikångest och jag önskar ingen på denna jord de svårigheter jag haft, men jag har insett att livet är så mycket mer än de dagar som är jobbiga. Det finns de stunder när man hör en riktigt bra låt och skiner upp inombords, eller när man får en välbehövlig kram av någon. Det väger tusen gånger mycket tyngre med lyckliga stunder om man låter dem väga tungt.
Hur menar jag med det?
Jo, jag har insett att många idag gärna sätter sig själva i klistret. Istället för att höja hakan när något går dåligt, suga åt sig av nya intryck, så sjunker man ihop som en boll med pyspunka. Och att blåsa upp sig själv igen är alldeles för svårt. Jo, jag vet hur jobbiga depressioner är. Att det inte är att bara "resa sig upp igen".
Jag utmanar det. För om man inte har inställningen att "jag ska försöka", utan istället sitter i sin ensamhet och säger att "det här går inte jag klarar inte det är", så då blir det himla svårt att lyckas.
Okej, denna gången var det jag. Jag fick panikångest och lever med det än idag. Men jag ska lyckas bli av med det, eller i alla fall orka leva med det, och jag ska försöka bli en förebild ändå. För att det är min dröm.
När mitt liv förändrades sommaren 2011 och jag började få mina panikångestattacker for den tanken igenom mitt huvud så många gånger. Min dröm har alltid varit att vara en förebild, att ge tjejer i min ålder och yngre självförtroende att ta sin an precis vad som helst. Helt plötsligt slogs jag till marken av insikten att jag absolut inte kunde vara den förebilden längre. Varför var det just jag som fick panikångest? Självklart, försökte jag intala mig själv, om jag kommer ur det här helskinnad är det en bra sak att berätta om. Att det går att överleva när det är som värst. Men ändå, en tjej som inte kan behålla maten när hon blir stressad... Hon borde egentligen inte lyftas fram som ett bra exempel för yngre barn.
Två år senare är jag fortfarande kvar och stampar i ångestträsket - dock med mycket mer erfarenheter i bagaget och detta har också tvingat mig att mogna och växa upp fortare än jag ville.
Dessa två åren har också fått mig att omformulera frågan. Det är inte "Varför just jag?" längre utan "Denna gången var det jag". Visst är det inte kul med panikångest och jag önskar ingen på denna jord de svårigheter jag haft, men jag har insett att livet är så mycket mer än de dagar som är jobbiga. Det finns de stunder när man hör en riktigt bra låt och skiner upp inombords, eller när man får en välbehövlig kram av någon. Det väger tusen gånger mycket tyngre med lyckliga stunder om man låter dem väga tungt.
Hur menar jag med det?
Jo, jag har insett att många idag gärna sätter sig själva i klistret. Istället för att höja hakan när något går dåligt, suga åt sig av nya intryck, så sjunker man ihop som en boll med pyspunka. Och att blåsa upp sig själv igen är alldeles för svårt. Jo, jag vet hur jobbiga depressioner är. Att det inte är att bara "resa sig upp igen".
Jag utmanar det. För om man inte har inställningen att "jag ska försöka", utan istället sitter i sin ensamhet och säger att "det här går inte jag klarar inte det är", så då blir det himla svårt att lyckas.
Okej, denna gången var det jag. Jag fick panikångest och lever med det än idag. Men jag ska lyckas bli av med det, eller i alla fall orka leva med det, och jag ska försöka bli en förebild ändå. För att det är min dröm.
Take a look at what I've become
Don't thank yourself I'm finally someone now
Look at me now
You raised me well I'll give you that
But in my face you surely spat
Would you look at me now?
Don't thank yourself I'm finally someone now
Look at me now
You raised me well I'll give you that
But in my face you surely spat
Would you look at me now?
ⓝⓘⓣⓣⓞⓝ minuter över ⓣⓘⓞ
2013-03-06
Jag kan ju inte säga att allt är ditt fel... nej, jag drar mig själv undan.
Stänger av ljudet på mobilen för att inte få psykbryt av sms-ljudet, stänger av fb-chatten och flyr från skype.
Jag vet inte riktigt varför... bara att veta att du ser att jag faktiskt finns och ändå lever vidare som ingenting känns konstigt, det gör mig ledsen och arg. (inte för att jag själv gör något åt saken...)
Kollar bort, låtsas inte bry mig. (Varför gör vi så?! Unviker och försöker visa oss känslokalla?)
Jag vill gråta och bara släppa ut allt, men inga tårar kommer. Jag känner mig som en femårning som pressar fram tårarna för medlidande.
Jag vill stanna hemma och säga '"FUCK THE WORLD", var kommer all ilska ifrån?! Jag vet ju inte ens vad det är som är. Jag vet bara att det får mig att känna hjälplöshet, att jag inte vet vad som är fel och hur det plötsligt slutade plinga i mobilen och det blev tystnad i skolan. Det växte nån sorts vägg emellan oss, bara sådär på två sekunder.
Och jag kan överdriva nu, men jag trodde jag överdrev i söndags också när det kändes som något var fel, och det var det tydligen.
Hoppas jag överdriver, jag vill inte ha det såhär, inte nu. Hur kan 72 timmar kännas som tusen år? men ändå, tre dagar av en jäkla tystnad jag inte förstår mig på.
Jag sliter av mig håret snart, vad gick snett? Varför drar jag mig ännu mer undan? Varför gör du det, vad har jag gjort?
"Trying to understand what you want to do
But you will rather walk in the pouring rain
And you will rather die than to feel the same
When you were close loose it all fall apart."
But you will rather walk in the pouring rain
And you will rather die than to feel the same
When you were close loose it all fall apart."
Oh, the sweet taste of being in love.
att stjärnorna någon gång blir stenar
Vi sträcker händerna i luften som i en gemensam rörelse. Som om vi alla där och då delar rörelsemönster och samma tankar. Deras armar är fulla med ärr, lysande röda mot vit hud. Vad jag är glad att det aldrig gick så långt. Att jag istället kräktes. Jag mådde aldrig så dåligt att jag skadade mitt yttre mig själv för att bli kvitt smärtan.
"Och om någon ger dig något fint för det så sov med det runt halsen. Fortsätt, fortsätt och fortsätt." säger Håkan och jag känner att ur djupet av mitt hjärta, så finns det en människa inom mig som mår bra. Och hon är snart där.
"Och om någon ger dig något fint för det så sov med det runt halsen. Fortsätt, fortsätt och fortsätt." säger Håkan och jag känner att ur djupet av mitt hjärta, så finns det en människa inom mig som mår bra. Och hon är snart där.
~ mitt rum i ditt hjärta ~
Och jag minns mitt rum i ditt hjärta
En gång var det bara mitt eget
Hur jag minns mitt rum i ditt hjärta
Men medan tiden gick
Blev rummet som jag fick
Det rummet som jag fick
Blev någon annans än mitt
Det hann aldrig bli ledigt
Har hon flyttat in för evigt?
Har alla lås bytts ut?
Och jag minns mitt rum i ditt hjärta
En gång var det bara mitt eget
Hur jag minns mitt rum i ditt hjärta
I feel like Jenna.
Awkward. är nog min favoritserie... Den har fått mig att skratta och gråta, suttit med andan i halsen och låtit naglarna borras in i handen.
Jag känner egen mig, i nästan alla karaktärer, vem känner sig inte som Jenna ibland? Men även hon har briser, därför tackar jag mitt eget liv, ibland. Egenkänningsfaktor på hög nivå.
tryggheten.
Att söka efter i en relation, för mig och många andra är det trygghet. Trygghet är en såndär knepig sak att söka efter, det kan komma direkt eller växa med tiden.
Vissa kan hitta tryggheten hos sig själv, det avundas jag lite.
Vissa kan hitta tryggheten hos sig själv, det avundas jag lite.
Men vissa som har hittat tryggheten i sig själv - de finner inte tryggheten hos andra, det avundas jag inte.
Att kunna lägga praktiskt taget hela sitt liv i någon annans händer och förlita sig på den personen, det kan vara svårt. Men jag finner det rätt befriande och tryggt, att veta att någon finns där för en och älskar en.
Att inte kunna släppa greppet om sig själv och känna tryggheten med någon annan, kärlek som vänner, det är inte nyttigt i livet.
Jag tror det är bättre att våga ge någon annan sitt hjärta och låta det förstöras, för att du sen ska kunna plocka upp dig själv och bli starkare. Än att aldrig låta någon komma innanför dina murar, för varesig du tycker det eller inte så kan det bli rätt ensamt bakom dem...
~ Jenna: feel-good låtar ~
När allt känns sådär, då har jag några låtar som höjer humoret, här är fem stycken. :)
Dock har jag mer "feel-sad"- låtar...
naomi
we all feel lost sometimes.
starstruck
You see my soul,
I'm a nightmare.
I'm out of control,
I'm crashing,
Into the dark, into the blue,
Into the world of our cocoon.
You're the sun and I'm the moon
In your shadow I can shine
I'm a nightmare.
I'm out of control,
I'm crashing,
Into the dark, into the blue,
Into the world of our cocoon.
You're the sun and I'm the moon
In your shadow I can shine
Det var den här killen som gjorde mig så lycklig, i tre år fram tills jag fann min pojkvän. Tre år som kantades med så mycket, så mycket som inget barn någonsin ska behöva gå igenom. Allt från nära som tog självmord, till vänner som svek.
Jag vaknar upp idag och tänker på han som inte längre finns. Och det är sorgligt. Att någon så ung kunde försvinna så fort.
Jag vaknar upp idag och tänker på han som inte längre finns. Och det är sorgligt. Att någon så ung kunde försvinna så fort.
workout.
För mig är träning frihet.
På grund av depression och panikångest slutade jag träna i början av sommaren, jag var tvungen att göra ett val. Att äta ordentligt gick inte. Många mål hoppades över på grund av ett illamående som aldrig släppte. Av veckans sju dagar mådde jag illa 1000 timmar. Det är 1176 timmar på en vecka.
Att inte äta ordentligt men att ändå prestationsträna gick inte ihop. Jag blev smalare. Började försvinna.
Så nu efter fyra veckor av terapi och knappt utan prestationsträning.... Ska jag ut och löpa igen. Jag kan egentligen bara tacka min kurator för att hon är så lätt att prata med, jag hittade verkligen rätt.
På grund av depression och panikångest slutade jag träna i början av sommaren, jag var tvungen att göra ett val. Att äta ordentligt gick inte. Många mål hoppades över på grund av ett illamående som aldrig släppte. Av veckans sju dagar mådde jag illa 1000 timmar. Det är 1176 timmar på en vecka.
Att inte äta ordentligt men att ändå prestationsträna gick inte ihop. Jag blev smalare. Började försvinna.
Så nu efter fyra veckor av terapi och knappt utan prestationsträning.... Ska jag ut och löpa igen. Jag kan egentligen bara tacka min kurator för att hon är så lätt att prata med, jag hittade verkligen rätt.
Heja mig. Och alla andra. Ni som också kämpar för att komma tillbaka.
old stuff - det är som att vi vill må dåligt
2013-02-24
Det är som att vi vill må dåligt.
Nu var det ju jag som sa det, att han inte behövde, och då gjorde han inte det.
Men ändå blir jag ledsen... det är typiskt tjejer säger en sak men menar nått helt annat!
"Du behöver inte ägna din tid åt mig" när vi engentligen menar "Lämna mig aldrig".
Stackars killar! Stackar tjejer för vi har fan problem! det är som om jag vill må dåligt!?
Och jag vet inte om jag är redo för något av det här!
OCH DEN HÄR GÅNGEN ÄR DET FAN JAG SOM SKA KRYPA TILLBAKA.
Exprimentet* är nu slut om 2h och 25min. Och imorgon är det jag som får slänga ihop nått att säga och känna mig lite små dum. För jag kan inte vara den som ska vara på toppen hela tiden.
Jag gillar honom så mycket, men ändå... jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera det här. Jag vill ta en paus, men jag vill att det ska vara en accepterad paus och ingen "paus-innan-slutet", bara för att få tänka klart och hinna sakna.
Om inte annat är han väll värt nått annat, fast det är jag med. Och jag menar inte att vi inte kan hitta det hos varandra, bara just det att vi måste hitta det hos varandra.
Jag är osäker men det är inte rätt att det ska gå ut över honom.
* exprimentet för att undersöka om han tar kontakt även efter ett grovt avvisande.
exil - vad betyder det?
Exil, från lat. exilium, på svenska landsflykt, är ett begrepp som betecknar det förhållandet att en person bor utanför sitt eget land, men utan att ha släppt sin identifikation med landet. Personen som befinner sig i exil, exilanten, kan ha tvingats i landsflykt på grund av social, politisk eller religiös förföljelse.
Exil // exilium // landsflykt
För oss handlar det mest om att komma någonstans, i livet, i världen. Där det är vackrare än här. Bättre. Som att komma till ett nytt land men att ändå stanna kvar på samma plats. Att mentalt se världen med nya ögon. Det är exil för mig.
let it go
"Det handlar om att prata sönder nätter, om att sätta på en film igen och igen för att storyn tappas bort bland kyssar och smekningar. Om att vara vaken till 05.30 och låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet och låta kärleken lysa upp den kolsvarta natten. Det handlar om att älska smaken av någons fingertoppar och läppar. Om att skriva ett namn med snirkliga bokstäver på varenda parkbänk.
Om att brottas bland kuddar och älska att förlora, bli nedtryckt i dunet och kysst över hela kroppen. Det handlar om att läka och kyssa bort sårigheten och skriva poesi över ärren. Om att viska ”du är vacker” tusen gånger varje natt och mena det lika mycket varje gång, att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världen och att ständigt ha en miljon fjärilar i magen, och att blåsa ögonfransar från varandras kinder. Om händer genom hår och tungspettsar längs ryggraden.
Timmeslånga telefonsamtal och att önska sig närmare. Att skratta tills det gör alldeles jätteont i magmusklerna och ligga på hårda parkettgolv fast det finns en säng precis intill. Att ge någon sig själv utan att tveka en sekund, och att andas genom varandras munnar. Det handlar om att tappa bort sig i någons famn och aldrig vilja hitta vägen ut."
Kärlek må förstöra dig, sluka dig och spotta ned dig.
Få dig att tänka om en, fem, tjugo gånger om du verkligen sade rätt sak.
Kärlek må vara svårt för så många att finna.
För mig handlade det mest om att säga "okej jag ger upp jag kan inte få det som jag vill" och sedan var han där, i mina händer, med de djävulskt gråblå ögonen tätt, tätt intill mina.
Det där med att "Things come to they who work their asses off and never give up" är faktiskt inte alltid sant. Det borde alla tjejer inse. Let go of your Control.
internationella kyssdagen.
Hah...
Idag är det internationella kyssdagen, och det fick mig självklart att tänka på en av de största epokerna i tonåren: första kyssen (the real deal, you know what i mean).
Jag tänker inte berätta allt om min egen, haha!
Något jag dock kan säga är att den inte uppfyllde mina förväntningar. Men den var inte dålig, den var inte med någon oönskad.
Men efter all press från vänner och samhället och den uppmålade bilden av den perfekta kyssessionen (ni vet de där med tända ljus och stänmingsfull musik eller kanske stående ute in the pouring rain!) så byggde man upp en egen bild utav hur allt skulle iscensättas i sin egen film.
Jag i min hjärna fokuserade mest på musiken. Kanske någon klichig kultlåt eller Parachute's "Kiss me slowly". Helst skulle den inträffa på kvällen då man är som mest mysig.
Det blev inte som jag tänkt... Jag blev arg för att det inte var så fantastiskt med fyrverkerier och "aaww"-ljud jag blivit lovad.
Nu ska jag inte skrämma dig eller krossa allt du tror på... Men fokusera inte på allt sånt ytligt skit, njut av stunden för på ett sätt är det så fantastiskt (om inte annat när du får kyssabstinens när du är ensam hemma utan den fysisk kontakt!)
Sluta fantisera, tro mig. Jag kommer nog aldrig lyckas sluta drömma och skriva manus på alla framtida händelser i detalj, men jag försöker. Det kan vara bra att förbereda sig på en eventuell händelse, men ta't lugnt!
Och nu till det viktigaste: Ni som inte än haft era läppar sammanlänkade med någon annans och känt andnöden - skynda inte!! (Det gäller med det mesta i livet, det kommer tidsnog!)
Puss på er från den lite ensamma tjejen i solen.
Berätta gärna hur eran första kyss var!
om jag skulle flytt
"When you Love Someone" tells the story of a boy who tries to run away from his love, after realising that his memories are the only thing he still keeps from his past.
Ja, välkommen!
Även jag ska väll presentera mig då, och lika svårt som alltid är det ju...
Jag heter inte heller Jenna i det verkliga livet, utan har fått det från en liten serie vid namn awkward. som nån av er kan känna igen...
Dock skulle jag inte säga att jag är likadan som den Jenna, men nått åt det hållet (men med brist på skrivtalangen).
Jag kan inte presentera mig så bra, jag är jag och ni lär märka det! Precis som Naomi så har jag hamnat i tonårsträsket lite då och då, och somvanligt så är det kärleken som satt snurr på huvudet och fått pennan att brinna.
Mitt mål här är att ni ska få läsa och känna igen er, veta att ni inte är ensamma om alla känslor och åsikter man har!
För ingen av er är ensamma, glöm inte det!
Mina innersta tankar, fina bilder, ett & annat halvt onödigt inlägg och mina skruvade åsikter kommer ni få läsa om!
(Och om ni så vill är det bara att gå över och läsa i Naomis kategori för att slippa mig, hähä!)
Dags att säga välkommen
Välkommen till tiden där vi alla någon gång drunknar.
Tonåren, såklart. Den tiden där många, och även jag, befinner sig i en drömvärld där allting växlar från ett miserabelt tillstånd, till en avsats där saker och ting faktiskt känns okej, till de sekundsnabba fjäderlätta stunder då inget, någonsin kan rycka loss fjädrarna från en.
Även jag är där och plaskar, bland så många andra. Jag har länge tänkt på hur man egentligen formulerar ett första blogginlägg och kom fram till att det är lättast att köra huvudet i stenväggen på direkten. Skillnaden mellan detta och Kalle Anka på julafton är att det jag skriver inte ska roa någon. Jag vill genom att skriva väcka tankar och funderingar. Jag känner sympati för ankan utan byxor som, precis som jag, vimmelkantig ändå reser sig upp igen.
Precis som många andra har jag också sprungit in i väggen alltför ofta.
Jag föredrar att presentera mig som Naomi trots att det inte är mitt verkliga namn. Det viktiga här är inte livet jag lever, vilken skola jag går i eller vad min pojkvän heter. Det viktiga är vad som pågår bakom hjärnbalken, och vad som faktiskt sätts på pränt inför er.
Ärlighet varar längst och jag vill utsätta er, och dela med mig av min emotionella resa in i ett nytt, spännande liv.
Tonåren, såklart. Den tiden där många, och även jag, befinner sig i en drömvärld där allting växlar från ett miserabelt tillstånd, till en avsats där saker och ting faktiskt känns okej, till de sekundsnabba fjäderlätta stunder då inget, någonsin kan rycka loss fjädrarna från en.
Även jag är där och plaskar, bland så många andra. Jag har länge tänkt på hur man egentligen formulerar ett första blogginlägg och kom fram till att det är lättast att köra huvudet i stenväggen på direkten. Skillnaden mellan detta och Kalle Anka på julafton är att det jag skriver inte ska roa någon. Jag vill genom att skriva väcka tankar och funderingar. Jag känner sympati för ankan utan byxor som, precis som jag, vimmelkantig ändå reser sig upp igen.
Precis som många andra har jag också sprungit in i väggen alltför ofta.
Jag föredrar att presentera mig som Naomi trots att det inte är mitt verkliga namn. Det viktiga här är inte livet jag lever, vilken skola jag går i eller vad min pojkvän heter. Det viktiga är vad som pågår bakom hjärnbalken, och vad som faktiskt sätts på pränt inför er.
Ärlighet varar längst och jag vill utsätta er, och dela med mig av min emotionella resa in i ett nytt, spännande liv.
aww...
Folk drömmer inte om mig...
I can always sleep.
I can always sleep.