exil.blogg.se

 

Utan musiken i öronen är allt tyst, jag får tid att tänka och vara ledsen. Den senaste veckan har jag inte kunnat gå mer än tio minuter utan musiken eller ljudet. Jag har lyssnat sönder alla möjliga favoritlåtar och helt bytt musikstil. Från min lugna trygga musik till en där basen slår genom mina trumhinnor på högsta, "i don't care"-musik, "någon annans musik"-musik.

 

Jag har rensat ut hela mitt rum på saker som var mitt gamla jag. Jag ska klippa mig inom en snar framtid, jag ska se ut annorlunda och vara annorlunda. Jag ska sluta bry mig om jag besvärar folk, om vad andra ska tycka. I gymnasiet ska jag sätta plugget först.

För människor och framtida vänner tjänar inget till att försöka tillfredställa, för i slutet av dagen är jag den otillfredställda som är så rädd att bli lämnad att jag lämnar.

Jag är rädd för att älska, för att jag lever i vetskapen om att det som betyder något en dag tas ifrån mig.

 

Den här veckan har varit tom.

Jag finner mig själv sittandes med vänner och prata om livet, men jag pratar inte. I mitt musiklösa huvud kan jag inte koncentrera mig på annat än hur olycklig jag är i min situation.

 

Jag har förändrats från den jag var för sju månader sedan, till någon jag inte vill vara. Jag kommer aldrig mer kunna bli den jag var innan heller, för jag var ingen då, jag kände inget då.

Jag vill inte förbli den jag är nu, hellre är jag ensam än att vara såhär.

Saker och ting förändras. Jag förändrades, han förändrades, vi förändrades.

Om meningen med livet nu är att sträva efter lycka, så kommer jag ingen vart.