exil.blogg.se

Vi sträcker händerna i luften som i en gemensam rörelse. Som om vi alla där och då delar rörelsemönster och samma tankar. Deras armar är fulla med ärr, lysande röda mot vit hud. Vad jag är glad att det aldrig gick så långt. Att jag istället kräktes. Jag mådde aldrig så dåligt att jag skadade mitt yttre mig själv för att bli kvitt smärtan.

"Och om någon ger dig något fint för det så sov med det runt halsen. Fortsätt, fortsätt och fortsätt." säger Håkan och jag känner att ur djupet av mitt hjärta, så finns det en människa inom mig som mår bra. Och hon är snart där.