exil.blogg.se

Välkommen till tiden där vi alla någon gång drunknar.

   Tonåren, såklart. Den tiden där många, och även jag, befinner sig i en drömvärld där allting växlar från ett miserabelt tillstånd, till en avsats där saker och ting faktiskt känns okej, till de sekundsnabba fjäderlätta stunder då inget, någonsin kan rycka loss fjädrarna från en.

   Även jag är där och plaskar, bland så många andra. Jag har länge tänkt på hur man egentligen formulerar ett första blogginlägg och kom fram till att det är lättast att köra huvudet i stenväggen på direkten. Skillnaden mellan detta och Kalle Anka på julafton är att det jag skriver inte ska roa någon. Jag vill genom att skriva väcka tankar och funderingar. Jag känner sympati för ankan utan byxor som, precis som jag, vimmelkantig ändå reser sig upp igen. 
   Precis som många andra har jag också sprungit in i väggen alltför ofta.

   Jag föredrar att presentera mig som Naomi trots att det inte är mitt verkliga namn. Det viktiga här är inte livet jag lever, vilken skola jag går i eller vad min pojkvän heter. Det viktiga är vad som pågår bakom hjärnbalken, och vad som faktiskt sätts på pränt inför er.

   Ärlighet varar längst och jag vill utsätta er, och dela med mig av min emotionella resa in i ett nytt, spännande liv.