exil.blogg.se

Livsglädjen finns kvar periodsvis, när saker blir som jag vill, när någon är helt underbar, när jag hör musik som träffar rätt eller när jag fått någon annan att le. Då kan jag känna mig rätt lycklig.

Men inte äns då känner jag en mening att fortsätta, hur glad jag än är så blir jag inte orolig för att dö imorgon. 

 

Hur blev det så? När slutade jag uppskatta alla små saker i livet? När bestämde jag att dom små sakerna inte var värda att leva för? Var jag så innan jag klistra mig fast i kärlekens spindelnät? Eller har det sakta smygit sig på nu i tonåren?

Den enda anledning till att leva vidare är nu en person, men jag vill att det ska vara mig själv - att jag lever för mig själv.

Jag ser ingen riktig anledning att ge upp, men heller ingen riktig anledning att fortsätta kämpa.