ⓝⓘⓣⓣⓞⓝ minuter över ⓣⓘⓞ
2013-03-06
Jag kan ju inte säga att allt är ditt fel... nej, jag drar mig själv undan.
Stänger av ljudet på mobilen för att inte få psykbryt av sms-ljudet, stänger av fb-chatten och flyr från skype.
Jag vet inte riktigt varför... bara att veta att du ser att jag faktiskt finns och ändå lever vidare som ingenting känns konstigt, det gör mig ledsen och arg. (inte för att jag själv gör något åt saken...)
Kollar bort, låtsas inte bry mig. (Varför gör vi så?! Unviker och försöker visa oss känslokalla?)
Jag vill gråta och bara släppa ut allt, men inga tårar kommer. Jag känner mig som en femårning som pressar fram tårarna för medlidande.
Jag vill stanna hemma och säga '"FUCK THE WORLD", var kommer all ilska ifrån?! Jag vet ju inte ens vad det är som är. Jag vet bara att det får mig att känna hjälplöshet, att jag inte vet vad som är fel och hur det plötsligt slutade plinga i mobilen och det blev tystnad i skolan. Det växte nån sorts vägg emellan oss, bara sådär på två sekunder.
Och jag kan överdriva nu, men jag trodde jag överdrev i söndags också när det kändes som något var fel, och det var det tydligen.
Hoppas jag överdriver, jag vill inte ha det såhär, inte nu. Hur kan 72 timmar kännas som tusen år? men ändå, tre dagar av en jäkla tystnad jag inte förstår mig på.
Jag sliter av mig håret snart, vad gick snett? Varför drar jag mig ännu mer undan? Varför gör du det, vad har jag gjort?
"Trying to understand what you want to do
But you will rather walk in the pouring rain
And you will rather die than to feel the same
When you were close loose it all fall apart."
But you will rather walk in the pouring rain
And you will rather die than to feel the same
When you were close loose it all fall apart."
Oh, the sweet taste of being in love.
Kommentarer
Trackback