exil.blogg.se

Det är bal. Jag virvlar runt i en alldeles för stor klänning på dansgolvet, försöker snurra bort allt illamående från kvällens stress. Plötsligt börjar Sweet nothing spelas och jag får gåshud, ögonen tåras och jag känner mig plötsligt väldigt, väldigt ledsen. Det är som om låten spelas åt mig, för mig, till mig. Till den delen av mig som har fått mig att må dåligt - "You give me nothing." För den delen av mig som vill gå vidare. Åt hela mig som äntligen måste växa upp.

   Nog må jag ha lite mer självkännedom i bagaget men jag kommer aldrig säga att panikångesten har fått mig att må bra tillslut.

   You give me nothing.