varför just jag?
Den frågan har jag, och så många andra, ställt oss; Varför just jag? Varför måste jag gå igenom detta?
När mitt liv förändrades sommaren 2011 och jag började få mina panikångestattacker for den tanken igenom mitt huvud så många gånger. Min dröm har alltid varit att vara en förebild, att ge tjejer i min ålder och yngre självförtroende att ta sin an precis vad som helst. Helt plötsligt slogs jag till marken av insikten att jag absolut inte kunde vara den förebilden längre. Varför var det just jag som fick panikångest? Självklart, försökte jag intala mig själv, om jag kommer ur det här helskinnad är det en bra sak att berätta om. Att det går att överleva när det är som värst. Men ändå, en tjej som inte kan behålla maten när hon blir stressad... Hon borde egentligen inte lyftas fram som ett bra exempel för yngre barn.
Två år senare är jag fortfarande kvar och stampar i ångestträsket - dock med mycket mer erfarenheter i bagaget och detta har också tvingat mig att mogna och växa upp fortare än jag ville.
Dessa två åren har också fått mig att omformulera frågan. Det är inte "Varför just jag?" längre utan "Denna gången var det jag". Visst är det inte kul med panikångest och jag önskar ingen på denna jord de svårigheter jag haft, men jag har insett att livet är så mycket mer än de dagar som är jobbiga. Det finns de stunder när man hör en riktigt bra låt och skiner upp inombords, eller när man får en välbehövlig kram av någon. Det väger tusen gånger mycket tyngre med lyckliga stunder om man låter dem väga tungt.
Hur menar jag med det?
Jo, jag har insett att många idag gärna sätter sig själva i klistret. Istället för att höja hakan när något går dåligt, suga åt sig av nya intryck, så sjunker man ihop som en boll med pyspunka. Och att blåsa upp sig själv igen är alldeles för svårt. Jo, jag vet hur jobbiga depressioner är. Att det inte är att bara "resa sig upp igen".
Jag utmanar det. För om man inte har inställningen att "jag ska försöka", utan istället sitter i sin ensamhet och säger att "det här går inte jag klarar inte det är", så då blir det himla svårt att lyckas.
Okej, denna gången var det jag. Jag fick panikångest och lever med det än idag. Men jag ska lyckas bli av med det, eller i alla fall orka leva med det, och jag ska försöka bli en förebild ändå. För att det är min dröm.
När mitt liv förändrades sommaren 2011 och jag började få mina panikångestattacker for den tanken igenom mitt huvud så många gånger. Min dröm har alltid varit att vara en förebild, att ge tjejer i min ålder och yngre självförtroende att ta sin an precis vad som helst. Helt plötsligt slogs jag till marken av insikten att jag absolut inte kunde vara den förebilden längre. Varför var det just jag som fick panikångest? Självklart, försökte jag intala mig själv, om jag kommer ur det här helskinnad är det en bra sak att berätta om. Att det går att överleva när det är som värst. Men ändå, en tjej som inte kan behålla maten när hon blir stressad... Hon borde egentligen inte lyftas fram som ett bra exempel för yngre barn.
Två år senare är jag fortfarande kvar och stampar i ångestträsket - dock med mycket mer erfarenheter i bagaget och detta har också tvingat mig att mogna och växa upp fortare än jag ville.
Dessa två åren har också fått mig att omformulera frågan. Det är inte "Varför just jag?" längre utan "Denna gången var det jag". Visst är det inte kul med panikångest och jag önskar ingen på denna jord de svårigheter jag haft, men jag har insett att livet är så mycket mer än de dagar som är jobbiga. Det finns de stunder när man hör en riktigt bra låt och skiner upp inombords, eller när man får en välbehövlig kram av någon. Det väger tusen gånger mycket tyngre med lyckliga stunder om man låter dem väga tungt.
Hur menar jag med det?
Jo, jag har insett att många idag gärna sätter sig själva i klistret. Istället för att höja hakan när något går dåligt, suga åt sig av nya intryck, så sjunker man ihop som en boll med pyspunka. Och att blåsa upp sig själv igen är alldeles för svårt. Jo, jag vet hur jobbiga depressioner är. Att det inte är att bara "resa sig upp igen".
Jag utmanar det. För om man inte har inställningen att "jag ska försöka", utan istället sitter i sin ensamhet och säger att "det här går inte jag klarar inte det är", så då blir det himla svårt att lyckas.
Okej, denna gången var det jag. Jag fick panikångest och lever med det än idag. Men jag ska lyckas bli av med det, eller i alla fall orka leva med det, och jag ska försöka bli en förebild ändå. För att det är min dröm.
Take a look at what I've become
Don't thank yourself I'm finally someone now
Look at me now
You raised me well I'll give you that
But in my face you surely spat
Would you look at me now?
Don't thank yourself I'm finally someone now
Look at me now
You raised me well I'll give you that
But in my face you surely spat
Would you look at me now?
Kommentarer
Freddy säger:
Hej Naomi.
Hittade denna bloggen via BBs kommentarsfält.
Jag har också fått panikattacker och fortfarande kämpar jag med massor med ångest. Bara saker som var så vardagliga då är nu jobbiga att göra.
Jag har också många många gånger tänkt "varför jag" men det är bara att försöka inse att det inte finns något svar på den frågan, man kommer aldrig komma fram till något. Jag tycker du har en bra inställning. "Skönt" att se att man inte är ensam. (även om jag såklart inte vill att nån annan ska råka ut för det)
Trackback