exil.blogg.se

Vi sträcker händerna i luften som i en gemensam rörelse. Som om vi alla där och då delar rörelsemönster och samma tankar. Deras armar är fulla med ärr, lysande röda mot vit hud. Vad jag är glad att det aldrig gick så långt. Att jag istället kräktes. Jag mådde aldrig så dåligt att jag skadade mitt yttre mig själv för att bli kvitt smärtan.

"Och om någon ger dig något fint för det så sov med det runt halsen. Fortsätt, fortsätt och fortsätt." säger Håkan och jag känner att ur djupet av mitt hjärta, så finns det en människa inom mig som mår bra. Och hon är snart där.

 

 

 

För mig är träning frihet. 
   På grund av depression och panikångest slutade jag träna i början av sommaren, jag var tvungen att göra ett val. Att äta ordentligt gick inte. Många mål hoppades över på grund av ett illamående som aldrig släppte. Av veckans sju dagar mådde jag illa 1000 timmar. Det är 1176 timmar på en vecka.

   Att inte äta ordentligt men att ändå prestationsträna gick inte ihop. Jag blev smalare. Började försvinna.

   Så nu efter fyra veckor av terapi och knappt utan prestationsträning.... Ska jag ut och löpa igen. Jag kan egentligen bara tacka min kurator för att hon är så lätt att prata med, jag hittade verkligen rätt.

 

Heja mig. Och alla andra. Ni som också kämpar för att komma tillbaka.

 

 

 

"Det handlar om att prata sönder nätter, om att sätta på en film igen och igen för att storyn tappas bort bland kyssar och smekningar. Om att vara vaken till 05.30 och låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet och låta kärleken lysa upp den kolsvarta natten. Det handlar om att älska smaken av någons fingertoppar och läppar. Om att skriva ett namn med snirkliga bokstäver på varenda parkbänk.

Om att brottas bland kuddar och älska att förlora, bli nedtryckt i dunet och kysst över hela kroppen. Det handlar om att läka och kyssa bort sårigheten och skriva poesi över ärren. Om att viska ”du är vacker” tusen gånger varje natt och mena det lika mycket varje gång, att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världen och att ständigt ha en miljon fjärilar i magen, och att blåsa ögonfransar från varandras kinder. Om händer genom hår och tungspettsar längs ryggraden.

Timmeslånga telefonsamtal och att önska sig närmare. Att skratta tills det gör alldeles jätteont i magmusklerna och ligga på hårda parkettgolv fast det finns en säng precis intill. Att ge någon sig själv utan att tveka en sekund, och att andas genom varandras munnar. Det handlar om att tappa bort sig i någons famn och aldrig vilja hitta vägen ut."

 

Kärlek må förstöra dig, sluka dig och spotta ned dig.
   Få dig att tänka om en, fem, tjugo gånger om du verkligen sade rätt sak.

Kärlek må vara svårt för så många att finna.
   För mig handlade det mest om att säga "okej jag ger upp jag kan inte få det som jag vill" och sedan var han där, i mina händer, med de djävulskt gråblå ögonen tätt, tätt intill mina.


Det där med att "Things come to they who work their asses off and never give up" är faktiskt inte alltid sant. Det borde alla tjejer inse. Let go of your Control.

 

 

 

 

Välkommen till tiden där vi alla någon gång drunknar.

   Tonåren, såklart. Den tiden där många, och även jag, befinner sig i en drömvärld där allting växlar från ett miserabelt tillstånd, till en avsats där saker och ting faktiskt känns okej, till de sekundsnabba fjäderlätta stunder då inget, någonsin kan rycka loss fjädrarna från en.

   Även jag är där och plaskar, bland så många andra. Jag har länge tänkt på hur man egentligen formulerar ett första blogginlägg och kom fram till att det är lättast att köra huvudet i stenväggen på direkten. Skillnaden mellan detta och Kalle Anka på julafton är att det jag skriver inte ska roa någon. Jag vill genom att skriva väcka tankar och funderingar. Jag känner sympati för ankan utan byxor som, precis som jag, vimmelkantig ändå reser sig upp igen. 
   Precis som många andra har jag också sprungit in i väggen alltför ofta.

   Jag föredrar att presentera mig som Naomi trots att det inte är mitt verkliga namn. Det viktiga här är inte livet jag lever, vilken skola jag går i eller vad min pojkvän heter. Det viktiga är vad som pågår bakom hjärnbalken, och vad som faktiskt sätts på pränt inför er.

   Ärlighet varar längst och jag vill utsätta er, och dela med mig av min emotionella resa in i ett nytt, spännande liv.